Idag har den yngsta i familjen gått på förskolan i en hel vecka. Förra veckan var det Andreas som var inskolningsansvarig. Malva hade skött sig eminent. Skrikit precis så mycket som hon ska. Idag var det blödiga jag som följde med henne till förskolan.

Jag: Så, vad händer idag?

Frågade jag hennes pedagoger.

Pedagogen: Du säger puss och hejdå och går härifrån.

Svarade hon glatt.

Ingen inskolning för den blödiga mamman alltså. Inget ”Stanna en stund. Sitt i sandlådan och lek ett tag. Småprata lite med personalen”. Nej, pang på bara. Jag sitter hemma framför datorn, fördriver tiden med jobb och vill egentligen bara springa till förskolan och hämta henne.

Som tur är för Malva verkar hon ha mycket bra och kompetenta pedagoger som vet när det är tid för effektiva lämningar och när det är tid för att prata och stanna kvar. Jag kan inte säga detsamma om mig själv. Konstigt nog. Man skulle ju kunna tro att jag aldrig varit med om en inskolning. Men det är inte samma sak. Det är en liten detalj i vägen för mitt logiska professionella jag. En detalj som kallas föräldraskap.

Och det är ingen dans på rosor det. Over and out.

Jag multitaskar. Badar yngsta barnet. Samtidigt som jag kör två maskiner tvätt, städar badrummet med vänsterhanden och författar en skolessä om rymden i huvudet.

Tuva är härlig som vanligt. Vid middagsbordet:
Tuva, vad gör man när man grälar?
Tuva: grälar? Det är nog som kärlek.
Älskade barn, vet inte vad gräla är. Men hon har ju rätt på ett sätt. Gräla kan vara kärlek för vissa!

Malva ramlar och slår sig som vanligt. Inget nytt under solen där. Men hon låter julgranen vara i alla fall. Bästa sköningen!

Jag tycker fortfarande att man ska dela på föräldraledigheten, låta bli att tvinga in barn i diskriminerande könsroller och att barbie och disney suger som kroppsideal och förebild.

Så allt är som vanligt. Jag bara bloggar mindre om det….

Idag har vi gjort i särklass världens fulaste pepparkakshus! Det är en enda röra av smält socker och kristyr. Ändå säger Tuva nöjt: Vilket fint hus! Vad fint vi gjort!!

Relativt, som sagt! Och jag kan tycka att det är lite bra när saker inte är så perfekta liksom. Släpp på prestigen och var lite slarvig!! Det tror jag på…

Så var det dags igen. Paketkalendern. I år kör vi 48 paket. Inslagna med kärlek. Trosor, nappar, choklad. Och en och annan dinosaurie.

Syskonkärleken frodas. Verkligen.

Idag var Tuva på sin första bio! Med farbror Rasmus såg hon Nalle Puh- filmen. Hon tyckte det var mörkt,spännande och hon hade ätit upp godiset innan filmen börjat. En milstolpe helt enkelt!

Underbar nyvaken Tuva på hennes födelsedag!

Underbar Tuva i sitt esse på hennes kalas tidigare idag. (Vi överlevde det för övrigt. Jag knappt, med tanke på vilka presenter det stackars barnet fick. Vart kan man beställa genusmedvetna föräldrar till sitt barns kompisar?? )

I födelsedagspresent önskade hon sig bland annat ”en barbie som mamma tycker om”. Det är ju inte det lättaste att hitta, men i valet mellan pest eller kolera hittade vi ett alternativ vi kunde leva med. (Märket heter One heart och de gör dockor som inte ser ut som anoreximonster från helvetet. Sen har jag väl en hel del att önska hos dessa dockor också, men men…vad gör man inte för sitt älskade barn.) Däremot verkar dockan halvintressant och det är den stora köttätande dinosaurien som kommer som nummer 1 när hon berättar för andra om sina födelsedagspresenter.

I framtiden vill hon träffa en pojke med en snippa, men hon är osäker på hur hon ska få veta att han har en snippa. ”Man kan ju inte se det om han har kläder på sig.” Hon ska bli samurajdrottning när hon blir stor, där hon har klänning, krona och ett vasst svärd. Det är i alla fall det senaste, men det ändras ju varje dag. I morgon ska hon ha sitt första barnkalas och det är våldsamt spännande. Hennes pappa har bakat american cookies och enda leken hon vill leka är att hon klär ut sig till ett monster och skrämmer sina kompisar. Vi har högljudda diskussioner om hur detta kalas ska gå till och vem som bestämmer vad kring det!

Vår fyraåring är klok, rolig, galen, omtänksam, påfrestande och envis. Hon får för sig de mest galna upptågen (och då tycker jag att vi är extremt tillåtande generellt!) och argumenterar med hetta när hon inte får som hon vill. Vi har fullt upp med att hålla upp hennes tempo och intelligens. Vid middagen idag: hon ville slicka skålen med kaksmet mitt under middagen och blev arg när hennes pappa sa nej. Han sa till henne att hon inte får som hon vill bara för att hon skriker och att vi säger nej för hennes eget bästa. Argbiggan svarar: Men tänk om jag säger att du inte får snusa och dricka kaffe, va. Vad skulle du gilla det, va?? En tonåring i en fyraårig kropp. Hur ska det bli när hon fyller tretton?

Det här är Tuva. För 4 år sedan. I morgon fyller hon 4 år. Jag kan inte titta på den här bilden utan att bli alldeles sentimental. Vad liten och ynklig hon var! Och vad hon har blivit stor, tuff och kaxig. En fyraårig tonåring är vad hon är. Min fina fina tuffing.